Tre veckors semester har precis flugit förbi. Inte en gång har
jag greppat flugspöet under denna period med undantag från när de
flyttades ifrån den trånga lägenheten till källarhavet i det nya
huset. Nåväl, nu är vi på plats och bättring på fiskefronten
utlovas.
Jag har dock några fisken jag var ut på innan semester och
flyttkaos som jag skulle vilja berätta för er om. Vart och ett av
dem unikt och fantastiskt på sitt sätt.

Tidigt på morgonen den 2:a Juni infann
jag mig på Karlskoga Cykel & motor för en förmiddags bågefiske
framför CTWs kamera tillsammans med fantomen Kenneth "Ohio"
Eriksson.
Efter en kort genomgång i butiken drog
vi iväg längs dammiga skogsvägar till den lilla myrsjön Paddtjärn
ett par mil norr om Karlskoga.
Vad vi trodde var fantastiska
förutsättningar för torrflugefest mötte oss när vi tråcklat oss ner
till tjärn. Vindstilla och strålande sol.
Så var dock inte fallet. Det var
knappt en insekt på vattenytan och de få vakringar som syntes var
som närmast på Kastdobbsavstånd...
Efter en dryg halvtimmes nötande och
flygbytande hittade jag till slut rätt. Minizonker precis under
yta, fiskad fort som fan med oregelbundna tvärnitar. Fisken var
inte alls långt ut, somliga precis inne vid land. En kul sekvens
som jag hoppas fastnade på film var när jag precis efter att ha
puttat tillbaka en fisk ser en rörelse i ytan strax till höger om
mig och med rena hittepåkastet lobbar ut flugan och regnbågen
smäller på direkt. I bland är det lätt att vara flugfiskare.
Ohio däremot hade det inte riktigt
lika lätt. han slet och drog, bytte flugor som en tok och hade ett
par kontakter som alls inte ville syna håvnätet. Lite frustrerad
tyckte jag nog ändå att han verkade även om han låtsades som att
tråkningarna bara rann av honom. Men så till slut, strax innan vi
skulle dra satt den där jag hade i stort sett lagt av att fiska så
kamerans fokus vilade enbart på honom.
Det är skönt att se när axlarna faller
på plats hos fiskekamraterna.
Kort sagt blev det en riktigt grym
förmiddag med en massa drillbilder, trevligt skitsnack och vackert
väder!

Jag visste redan i våras att det inte
skulle bli en lika intensiv sjösandsländeperiod för min del i år
som det brukar vara. Packning och flytt skulle sammanfalla precis
med en av årets största högtidsperioder.
Därför kändes det extra skönt att jag
han med åtminstonde ett riktigt lyckat race.
Platsen för skådespelet var Stora
Grubben på Hökensås. Ponta och jag var först ner till sjön och vi
såg ett fåtal sländor både i träden och på vattnet. Ingen direkt
vakorgie rådde dock.
Men att fisken väntade på att något
skulle hända rådde det inget tvivel om då jag på en kort tid
landade en stark och fin båge och brände ytterligare en. I änden av
tafsen satt en kläckare, en köpefluga... Det kändes lite lusigt men
eftersom jag inte hade hunnit binda några schyssta kläckare
och köpeflugan ändå var mitt mönster, (Kolla under
Produkter/Flugfiske/Flugor/Övriga flugor så hittar du den) kändes
det helt ok ändå...
Efter en stund anslöt Peter och efter
ytterligare en stund Håkan och hans polare.
Vi ockuperade första udden till höger
där två Holländska cykelturister och deras ettriga lilla hund hade
slagit ner sitt basecamp. I bakgrunden hade vi nu ett skönt
soundtrack med diverse klassisk musik uppblandat med Nirvana och
Red Hot Chillipeppers... Spelaren var driven med en solcellspanel.
Skumt och rätt skönt på en gång.
När vinden mojnade började det hända
grejer. Sländorna kläckte i allt högre takt och snart svärmade de
överallt. Sjöytan såg ut som en sweizcherost. Det vakade överallt,
mitt i sjön så väl som precis framför fötterna på oss.
Jag tog det bananas, jag hade ju fått
en fisk. Drack lite kaffe, sippade på en punköl och plåtade
skådespelet.
Emellanåt gick jag ut och drog på en
fisk. Det var verkligen så, i dag stämde det för mig. Kasten satt
som en smäck och fisken gick precis i de banor jag trodde den
skulle göra. Kanske var det musiken, punkölen eller Håkans
prinsesstubbe som vaggade in mig i ett skönt fiskeflow. Det
märkliga är att det var bara jag som lyckades, de andra hade
kontakter men de vill inte sitta kvar.

Hundratals sländor dansade kring
talltopparna medan skymningen föll. Till slut började det kyla av
och vakfesten dog sakteliga ut. Under hemfärden hade jag en skön
känsla i kroppen. Jag fick åtminstonde ett fantastiskt Vulgatafiske
i år, Sweet!

Det sista fina fisket jag han med
innan semestern ägde rum i en liten vacker i Halländsk å med en
mycket fint öringbestånd.
Klockan var runt sex på kvällen när
jag mötte upp Jon och hans kusin vid macken i det lilla samhället.
Vädret var perfekt, lagom varmt och vinden höll på att mojna.
Jon berättade att fisket varit riktigt
fint föregående dagar och vecka med fina åslände-kläckningar med
mer sparsamma inslag av Gul Forsslända och Danica.
Med lite tur skulle detta vara kvällen
för den första stora gula kläckningen.
Nere vid ån slår vi oss ner på en
strategisk översiktsplats, sprättar en folkis och bara observerar
och snackar skit i en halvtimme. Enstaka plums hörs och syns till
slut blir det för mycket för och oss och opperation indiansmyg
inleds. Först att lyckas blir Jon som i stort sett har koll på
varenda ståndplats. En grym öring på drygt kilot glider i håven en
en rätt så hård batalj. Foto, puss på skallen och tillbaka med
den.
Under tiden har det nästan slutat att
vaka så vi beslutar oss för att knalla nedströms en sväng och spana
efter vakande fisk. Vi hittar dock inga stadiga vakare och
återvänder till utgångsplatsen efter en stund. Vi ser något
sporadiskt vak till och om jag inte minns helt fel så var Jon i
kontakt med en öring till.
Ännu är det dock inga riktiga
kläckningar i farten förutom den lilla åsländan (Baetis Scambus).
Den snurrar dock mest bara omkring ovanför ytan och verkar inte
väcka fiskens intresse nämnvärt.
Platsbyte och kusinen måste fara
hem.
Sträckan vi kommer ner till nu är
fantastiskt vacker och mycket svårfiskad. I stort sett inga normala
kast går att genomföra men fisken vakar och det kläcker! Himlen är
nästan gul av Heptagenia Sulphurea, gul forslända. Öringen frossar
i överflödet utan någon stress överhuvdtaget. Ån är så pass smal så
att vi med lätthet kan se slända efter slända försvinna ner i gapet
på fina öringar. Det vore synd att säga att fisket var lätt, för
det var det fan inte. Men lyckades man bara sprätta ut flugan några
få meter till fiskens födobana, (och flugan fortfarande flöt, ett
problem då Jon tappat sitt skakpulver och jag glömt mitt..) så tog
den. Utan att tveka. Vi turades om att kroka och landa fisk. Och på
ca ett par timmar hade vi landat sex grymmt fina öringar i
kilosklassen tillsammans och fått mändger av fina bilder trots att
det nästan nu var mörkt.
Tack som fan Jon för en magisk
"Sulphurea-kväll"
Dessa tre fantastiska fisken har jag
levt på i tre veckor nu. Men nu är snart dags för nya äventyr, nya
intryck och framförallt nya ljumma sommarkvällar!

Skitfiske på er
/Daniel Bergman
Fly-Dressing